Jaha, då var dag 3 påbörjad här i Japan, har väldigt blandade känslor kring min flytt. Första dagen/natten så grät jag i stort sett bara, hade sådan enorm hemlängtan, och när man vet att man inte kan ta sig hem till familj och pojkvän heller så blir känslan bara värre. Vet inte riktigt hur jag ska förklara min hemlängtan, jag är ju världens coolaste stad, eller hur? När jag var här förra året, så antar jag att jag såg på livet mer annorlunda. Jag hade precis hunnit fylla 18 och var nyfiken över hur det var att bo i en storstad. Jag menar 35 miljoner jämte Kvicksund på 2000 invånare? Jag ville lära mig mer om den japanska kulturen och livsstilen, på den tiden hade jag ingen fin pojkvän och eftersom att jag då visste att jag skulle hem igen, så var tanken på att resa själv till andra sidan världen, allt mindre skrämmande. Men denna gång sitter jag här, med en skolgång på 1 år, en stor summa pengar i studielån och varken familj eller vänner. När jag lämnde Japan förra gången, så fanns det inget jag var mer säker på än att jag ville tillbaka hit, men under det år som har gått så har mitt liv vänt helt totalt. Jag lärde mig uppskatta livet i Sverige mer och njuta av de små sakerna, jag träffade min pojkvän och nya vänner och jag njöt varenda dag av att vara i Sverige. Men här och nu, har jag inget av det med mig. Så det är väl klart att jag har hemlängtan? Vi får se hur länge jag stannar, jag har trotsallt en kursavgift att betala oavsett, så pengar förlorar jag på det vilket som. Däremot så kanske jag åker hem om 1-2 månader har iaf en månad hyrt här på boendet. För Japan känns inte lika fantastiskt den här gången, när man inte har någon att dela upplevelsen med.

Igår gick jag ut för första gången sedan jag kom hit, träffade Lyndsay runt 23-snåret utanför Gaspanic som vi alltid brukade gå till. Vi började kvällen på en bar med en drink och lite Tequila innan vi begav oss till Gaspanic. Vi blev bjudna av någon random japan en sjukt dyr champagne, såg när han betalade för flaskan och där var det flertalet 10.000 yen sedlar, hur som haver så var det den godaste champagne jag någonsin druckit. Lär inte beskriva något om hur pass mycket jag drack under kvällen, för det är nästan pinsamt hur mkt jag lyckades få i mig. Efter Gaspanic gick vi till New Lex, som jag aldrig har besökt tidigare, det ska tydligen vara många kända personer där. Provade bland annat en kamikaze, hört talas om kamikazepiloter? Kan ju säga att jag fatta vart de idén ifrån. Fy helvete vad stark den var, måste ha varit det värsta jag någonsin provat på och jag fattar varför namnet kan översättas till självmord, för jag fattar inte hur man kan utsätta sig själv för en så hög alkoholhaltig drink, någonsin. Det var bara rent sprit och lite is i glaset. Aldrig mer säger jag bara.

Efteråt stack vi till gamla hederliga Jumanji, drog till Gaspanic igen tills stängning kl 5 och sedan tillbaka till Jumanji. Träffade en hel del nya människor och kvällen var faktiskt riktigt rolig.

Kom hem runt klockan 7 imorse, och pratade med pojkvännen på skype i ca 1 timme, innan jag hemskt nog somnade med datorn och skype fortfarande på. <3

Jaha, då var man framme i Tokyo igen, har egentligen inte så värst mycket att säga. Resan var plågsam, lång och jobbig. Sen väl framme i Tokyo var det långt, varmt, svettigt och plågsamt att ta sig till boendet. Bor i någon natt i Fontanas dormitory, tills dess att lägenheten är klar. Var till Family Mart och köpte vatten, cola, tofusushi och melonbröd. Älskar att maten här är billig, gick allt som allt på typ 40 spänn! Sov även någon timme tills dess att jag äntligen fick internet. Har skypat med pojkvännen i en sisådär 3½-4 timmar nu. Har ändå inga planer på att gå utikväll, så det finns inget bättre än att få prata med honom. <3

Har förövrigt en fördjävulsk hemlängtan, känts ett bra tag innan jag åkte att jag begår ett stort misstag. Men vi får se helt enkelt hur jag gör, kan alltid åka hem om det blir för mycket. Pojkvännen kommer iaf hit i Oktober.<3

Fotade några få bilder idag, men orkar inte lägga över de på datorn just idag, så de kmr nog upp nästa gång!

Dags att börja blogga igen nudå. Skulle egentligen ha åkt ner redan i Juni, men pgp ersnliga skäl så ändrade jag datumet. Så nu sittrer jag här: Arlanda flygplats. Att ta farväl av familj och pojkvän var verkligen hjärtskärande och de senaste dagarna har bestått av ångest, stress och mängder av tårar. Ha checkat in baggaget, och gått igenom tullen. Sitter nu vid avgångsgaten som först tar mig till Helsingfors och sedan vidare mot min slutdestination Tokyo. Hoppas att denna gång inte blir lika jobbig, men jag tror den blir ännu värre, för jag aknar min pojkvän och familj så otroligt mycket redan.

Nästa gång jag skriver är jag förmodligen redan i Tokyo. Så tills vidare...